Folk verkar inte förstå
Kategori: Allmänt, psykisk ohälsa och annat
Jag håller på att gå in i väggen igen!
December 2017 så kände jag att jag inte längre orkade hålla in allt, från dagen jag fick diabetes (2006) till december 2017 så höll jag in allt, jag processade inget som jag gick igenom, jag bara stängde in det och December var då jag började gå in i väggen. Glaset var lixom fullt en till droppe och det svämmade över, Min morfars död var den näst sista droppen och den 12 januari när jag gjorde slut med mitt Ex det var den sista droppen. Allt jag gått igenom på 11 år släpptes ut och jag blev inlagd på vuxenpsykiatrin ett tag, enligt mig fanns det inget kvar i mitt liv att leva för, min bästaste gubbe hade gått bort min familj hade förstörts flera år tidigare, massa otroheter, sjukt många allergier sjukdommar och diagnoser som dykt upp under åren, förloran utav min största förebild, vänner som försvann och slutade höra av sig, ja ni som vet, ni vet att listan är lång.
Allt detta plus mer kom och klubbade ned mig som ett flygplan jag var verkligen på botten. Efter detta så mådde jag helt ok ett tag tills april /maj ungefär. Där började jag tänka mina gammla tankegångar om att 'Vem fan bryr sig om mig lixom?' 'Vem vill höra om mina problem!' 'Ingen kan eller har hjälpt mig ändå!'
Allt dedär är tillbaka och allt har stängts in det känns som allt är värdelöst, jag hatar min kropp, jag hatar mitt ansikte, jag hatar min personlighet, jag HATAR mina sjukdommar och diagnoser, och jag hatar att livet är så förjävligt orättvist! Det finns tankar som verkligen äter upp mig innifrån och familje medlemmar som gjort saker som jag aldrig kommer kunna släppa, för skadan är för stor. tänker inte ta upp dethär om vilka det är osv men de som gjort nått läser min blogg. Så jag hoppas DU vet vad du gjorde fel.
Jag känner igen mig på hur jag mådde i januari, jag är snart på botten igen helt enkelt. Minsta lilla sak jag måste göra är nästintill omöjligt, att ringa samtal hålla på med myndigheter hela jävla tiden detta är något jag verkligen inte orkar men gör jag inte det så blir det hus i helvetet så jag har lixom inget val. Jag har levt vuxen livet sedan 2015 då jag började ta hand om mig själv, bo själv, handla själv, allt själv. Det var en sådan ensam tid i mitt liv och det känns som att allt är likadant just nu. Jag skulle helt ärligt helre dö än att leva med all denna skit och få tillbaka min barndom där allt var okej, båda föräldrarna vid min sida som jag litar på, en syster som skriker på mig lite då och då för att jag var jobbig och teroriserade henne i hennes rum, min hund och vår katt, Det var den tiden som jag senast kommer ihåg att jag var lycklig, det var tiden då jag knappt visste vad psykisk ohälsa var. Jag saknar att kunna veta hur lycko känslan känns, den kännslan jag får nu, vet jag att den är endast temporär eller bara fejk. Jag vill bara vara lycklig
Det känns som att INGEN tar mig på allvar eller bara tror jag är lat och fejkar allt, Det är inte lätt just nu och tankarna om att lägga in mig på psyket känns som en bra idè. Men denna gång kommer ingen få veta när det händer, för folk finns bara där när det har gått för långt. Utbrändheten känns mer och mer som att den tänker klubba ned mig igen till botten. Det känns bara som att jag sitter och väntar på att detta skall hända. Jag vill så mycket och göra så mycket men just nu är det omöjligt. Alla runt om mig mår skit och är upptagna med sitt, och man vill inte sitta och snacka om sitt skit när en annan människa också mår dåligt, det är lättare att bara stänga in det då. Vem vet det kanske måste gå 11 år till innan jag har fyllt glaset igen, det får vi helt enkelt bara se.
Just nu känns det även som att reumatismen sagta äter upp mig, nu när jag väl börjat träna och motionera så kan jag knappt gå för min vänster höft börjar göra så sinnessjukt ont, och min rygg. Jag kan inte sova en ordentlig natt sömn för jag vaknar mist 5-6 gånger per natt utav att min rygg värker, läkare har kollat på detta men antingen bryr de sig inte eller så är detta bara i mitt huvud för enligt dem är det okej.
Jag orkar bara inte mer de saker som hänt sedan våren är större i mitt liv än vad alla tror, dethär drar mig verkligen ned till botten, dessa tankar gnager i mitt huvud och det finns inget som gör att de kan ändras, för gjort är gjort och saker kommer ej att förlåtas, man har bara några chanser med mig och tyvärr är de alla slut nu, jag ger upp jag kunde inte bry mig mindre om något just nu, det ända jag vill göra är att sova gråta och träna så kanske mina tankar glömmer allt.
detta inlägg vat nog rörigt och oförståbart men det finns ingen ork till att skriva ordentligt hoppas ni förstår
